Kanske är geten Nisse finare än alla andra getter i Grekland och kanske har Santorini svårare menyer att förstå sig på än övriga Grekland. Kanske är det bara så.

"Nisse var så fin. Han slog ett getöga på oss" - S. Brobäck

"Det är så mycket jag inte förstår, vad är Tuffi liksom?" - E. Funseth

En av de kanske tusentals människor som ifrågasätter Emelies smaklökar. Som choklad älskande servitör är det ibland svårt att ta in varför inte hela våfflan ska vara täkt med det bruna guldet. Vissa har bara svårt att förstå;

Chocolate on one side. [en stund tystnad] But, but why?" - Servitör på Waffle House

Den här dagen har verkligen varit en dag i äventyrets tecken. Klockan ringde kvart i nio och i kylan av luftkonditioneringen så smög vi upp och gjorde oss redo för dagen. Många av er (typ alla förutom min kära mormor) känner säkert inte till Koufonissi och har säkert ingen koll på hur liten den här ön faktiskt är. Det sägs att man kan gå runt ön på en dag (vilket man säkert kan med tanke på öns storlek) men efter den här dagen känns det ganska fysiskt omöjligt. Den otroliga hettan här under dagtid gör all typ av fysisk ansträngning till en utmaning. Vi valde hursomhelst att ta vara på dagen och gå till andra sidan ön där det sades finnas en otroligt fin strand vid namn "Pori". 

Det räcker med att säga att vissa saker är viktiga för överlevnad i detta klimat. Det kan ofta skapa spänningar när frågan om hur man ska utnyttja dessa resurser bäst kommer till ytan och kraftiga skrik ka utbryta:

"Nej, häll inte på mig, vi måste dricka det!" - E. Funseth

I en värmeyra är det inte lätt att uttrycka sig rätt och en viss person börjar frekvent använda ett lite äldre ordförråd och tänka tillbaka på gamla minnen. Den Grekiska värmen tar på oss men framställer även citat som detta:

"Som första gången jag såg ett granatäppelträd, jag blev helt till mig i trasorna" - E. Funseth

Dessa ord kom under en bussfärd där vi glatt satt och betraktade allt runt oss. Vi som blivit mer i nuet har haft tid att fokusera på saker vi aldrig tidigare ens lagt märke till. Detta skedde även med en övertrött Emelie som uttryckte detta:

"Åh gud. Vilken växelspak!" - E. Funseth

Dagen började på Naxos och slutade på Koufunissi. En riktig resdag som började med en alternativ frukost med mackor som bestod av fetaost, parmesan, färskost och grönsaker. Sedan packade vi snabbt innan vår käre värd Nikos körde oss till hamnen och vinkade iväg oss innan vi gick på den två timmar långa färden mot den nya destinationen. Båten var inte lika rolig som den förra men det mest spektakulära var hur den här 125 meter långa båten kunde komma in i hamnar och i vikar mindre än Hässelby Strandbad, Ljugarn (för er Gotlandsbor) eller Velamsund (för er Nackabor). Hur kaptenen samtidigt som han åkte in i dessa vikar för att lägga till skulle rotera fartyget 180 grader för att docka med aktern. Det var inte många meter till godo och i de skarpa svängarna höll jag om Emelie då det kändes som båten skulle välta (lika nojig fortfarande bevisligen).






Tillslut kom vi till Koufunissi och började en vandring genom den lilla byn för att komma till vårt hotell. Under själva avstigningen av båten var det nästan panikstämning. De flesta som åker färja i Svedala går på via en brygga men här i medelhavet går man ut tillsammans med bilarna från bildäck och på bildäck står även väskorna. Vid varje avstigning så råder det huggsexa bland väskorna (finns ingen kökultur i Grekland, tyvärr) samtidigt som båten kränger, vibrerar, barn skriker och bilmotorer surrar.

Hotellet var väldigt mysigt och vi har utsikt mot hamnen och kommer nu kunna skåda alla spännande båtar som ankommer till den lilla ön. Det mest häpnandsväckande är förmodligen att duschen inte har något draperi som de flesta andra duschar. Det enda som blockerar vattnet från resterande delen av badrummet är en ca. 1 decimeter hög kakel kant. Det ska även noteras att rummet är så litet att benen är i duschen när man skiter och vattnet i hela badrummet när man duschar. Så jävla grekiskt.

Vi gick igenom ett sömnigt Koufunissi på eftermiddagen i jakt på mat och hamnade på öns berömda restaurang "Captain Nikolas". Emelie fick tillslut lite köttfärssås med spagetti efter flertalet nekanden av servitören. Kanske fel att äta 16:00 i Grekland när alla har siesta. Själv åt jag friterad "skate" som servitören försökte förklara vad det var. Det var en platt fisk och jag tänkte på rödspätta men Emelies och servitörens viftande och förklarande tydde på annat. När jag ätit den goda fisken som var otroligt mjuk och mild fick jag reda på att det var rocka. Då har man ätit det också...

Vi måste även ge kapten Nikolas och hans kompis lite utrymme i vårt inlägg. Jag har aldrig sett två personer som så bra passar in i stereotypen "sjömän". Nikolas satt inne på sitt kontor och rökte när han tog betalt av oss. Han var stor med en röd näsa och en obehaglig utstående leverfläck på ena ögonlocket. Man såg att han varit med om ett och annat och att han var rejält sliten. Det blev bättre när hans kompis kom in, med bara en hand. Kapten krok tänkte jag i mitt stilla sinne.

Efter vår måltid gick vi till en liten pittoresk begravningsplats uppe på en klippa vid havet och passerade förbi en bedårande get (även kallad Nils). Dagen avslutades med ett snabbt dopp och en god men sen middag på en närliggande bar. Puss!

/Bäckis

PS. Bilder kommer inom kort (internetet här ute i ödemarken är inte som hemma i Hässelby).

Igår när vi vaknade upp var det vår sista dag och självklart utnyttjade vi den till fullo. Vid 11 tiden hoppade vi på bussen som tog oss tillbaka till Plaka Beach. Vi valde att hoppa över “the last part” den här gången. Istället slog vi oss ner vid solstolarna där vi avslutade vår stranddag förra gången . Vi beställde varsin cola som Simon modigt valde att dricka tillsammans med isen som han först nojjade en heldel över. Där satt vi båda på Simons solstol i skuggan under parasollet och pratade om livet. För att förstå vidare fram i historien så måste det nämnas att Simons antagningspoäng inför hösten var ett av ämnena som diskuterades.

Dagen gick snabbt. Många bad i havet där vi invigde våra badskor (som det sexiga paret vi är) samt snorklade omkring och tittade på de inte så exotiska fiskarna. Runt 16 tiden gick vi bortåt på vägen och slog oss ner på ett mexikanskt ställe där vi åt en sen lunch. Vi beställde in en kyckling quesedilla och en fizzeling fajita båda mycket goda. Inget ont om den grekiska maten, för vi gillar den båda, men efter många stabbiga grytor och långkok så var det mycket trevligt med ett litet avbrott. Till notan fick vi in en liten men fantastisk slush liknande jordgubbsshot. Servicen var grym och vi imponerades av att de gav oss en alkoholfri shot eftersom vi inte druckit alkohol till maten, medan andra fick en annan shot. Vi kan starkt rekommendera "Picasso" om någon av er skulle råka ha vägarna förbi Plaka B om ni råkar vara på Naxos. Stället var fantastiskt och både jag och Simon fascineras ständigt av att vi är så otroligt “här och nu”. Vi kan ibland sitta på toan och studera vilket kakel de använt, något som vi aldrig har tid för hemma.











Smidiga som vi är lyckades vi matcha in en buss som precis gick och tog oss hem. Överhettade som vi var efter bussresan tog vi oss ett bad i poolen innan vi duschade. Trotts det tajta tidsschemat (för att hinna se solen falla vid Apollon templet igen sådär sista kvällen) så kostade vi på oss en nap. Redan där började jag känna av mina humörsvängningar. Vår lilla nap blev kort och knappt hann vi somna innan det var dags göra oss i ordning för kvällen. Under tiden jag försökte somna kände jag klumpen i halsen utan att riktigt veta varför, tankarna bara snurrade. Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag redan där hade lågt blodsocker och var övertrött efter en heldag i stekande sol. I tystnad gjorde jag mig i ordning och sen gick vi iväg, inte heller då hade jag förstått att det var mitt blodsocker som kanske mest var boven i dramat. Efter en stunds promenad bad jag om ursäkt till Simon för mitt låga humör och han med sina söta hundvalps ögon undrade vad som var på tok. Jag ryckte på axlarna utan att svara. Stunden efter det satt han ord på sin teori över vad som tyngt mig. Kanske hade jag inte riktigt listat ut det själv innan, men när han sa det så brast det kan man säga. Men det är bra att gråta ut ibland säger dem.

Som ni kanske redan listat ut var det tankar om den kommande hösten som snurrat i mitt huvud hela eftermiddagen. Under vår tid här har vi båda njutit så av varje stund tillsammans, vi har verkligen insett hur bra vi mår när vi är med varandra och inte behöver tänka på massa annat. Under de stunder som vi är som mest “här och nu” försöker vi på något sätt spara känslan av total lycka och avkoppling.

Tillbaka till kvällen; Vi hann till solnedgången och såg när solen försvann ner bakom ett moln som låg vid horisonten precis. Där efter tog vi oss bort till en restaurang som Simon kollat upp. Han såg hur min underläpp sakta började darra när vi började läsa menyn. “Vill du att vi går någon annanstans?” “Men Emelie, jag vill ju att du ska må bra” Men där och då kände jag att det nog inte spelade så stor roll vart vi åt för allt kändes bara fel ändå. Vi slog oss ner tillsist och när min hemgjorda pasta med kyckling landade på bordet och jag började äta kände jag hur jag sakta vaknade till liv igen. Plötsligt kändes inte den dryga servitören särskillt dryg längre, snarare väldigt trevlig. Läppen hade slutat darra. Simon kunde konstatera att min mamma varnat honom för mig med lågt blodsocker samt att det var skönt att se mig glad igen.  








Påväg hem delade vi på en våffla som olyckligtvis blev en choklad bomb vilket såklart resulterade i att Simon tryckte hela och jag åt en liten kantbit haha. En dag i humörsvängningarnas tecken hade passerat. Men med en mycket lättare känsla i kroppen kunde jag somna tätt intill min kärlek med vetskapen om att vi iallafall alltid har varandra.