Resan började vid tolvslaget när vi lastade in våra väskor och började vår resa mot flygplatsen. Den gulliga pappan i familjen som äger hotellet körde lugnare än någon annan grek under vår resa. Medan vi åkte lyssnade vi på vad sades vara "good music" som spelades på radiokanalerna på natten samt pratade om hur dåligt väder det är i Sverige på sommaren. Väl framme vid flygplatsen hade vi 1,5 timmar dötid då Debbie hade sagt åt oss att vi absolut inte kunde åka senare än vad vi gjorde. Så mellan halv ett och två på natten satt vi på varsin stol utanför flygplatsen. Där gjorde vi allt för att hålla oss vakna genom att prata om allt mellan himmel och jord samt reta varandra vilket ledde till skrattanfall.

När incheckningen var gjort och säkerhetskontrollen var passerad blev det ett sånt där "Ohh" moment. Jag har sett många grekiska flygplatser, ofta mer eller mindre slitna, men den här var verkligen ut över det vanliga. När vi klev in i vänthallen aka den enda gaten på flygplatsen mötte vi av ett hav av människor. Oj alla stod som sardiner tänker ni, men nej. Alla låg på golvet som sardiner. På det äckligaste flygplatsgolv jag någonsin sett låg alltså turister från jorden runt och sov. Själv tänkte jag bara på alla äckliga baciller som simmade omkring där bland de mänskliga sardinerna. Självklart var alla trötta, klockan var ju ca 03 på natten, men hur lågt kan man sjunka tänkte jag och Simon medan vi försökte att röra så lite saker som möjligt. Timmarna på Santorinis flygplats gick minst sagt segt. Toaletterna var en skräckupplevelse när lukten av piss blandades med den allmän ostädade toaletter med bland annat bindor som låg med blodet uppåt. Mys.

Efter den skräckupplevelsen kändes det som en befrielse att kliva ombord på planet och sova resten av flygningen. Framme i Barcelona började morgonen gry och vi såg hur solen sakta steg på himlen. Vi hittade ett ställe där man kunde sitta ute och fraktade bort vår frukost dit. Våra tre timmar i Barcelona gick snabbt och tillskillnad från Santorinis så var Barcelonas flygplats otroligt fräsch och fin. Där kunde jag till och med kunna tänka mig att slicka på golvet något som aldrig hade krossat min tanke på Santorinis flygplats.

Nästa flygning gick minst lika smidigt och trotts fel tid på dygnet kunde jag inte hålla mig vaken och sov gott i ytterligare tre timmar. Framme på Arlanda blev det jubel när våra väskor kom rullandes på bandet, då jag var rädd att de kanske skulle ha kommit bort sig under mellanlandingen. Monika var gullig och stod och mötte oss när vi klev ut i ankomsthallen. Resten av eftermiddagen har varit aningens trött för min och Simons del. Ingen riktigt sömn efter bergsbestigningen igår och resan i natt tar tagit på våra krafter. Nu fattas det lite bilder till de senaste inläggen men eftersom vi nu har bra internet så blir bilderna lättare att ladda upp. Mer inlägg om resans höjdpunkter kommer vid ett senare tillfälle för nu ska vi ta igen vår sömn!

Puss och godnatt
/Funis                    

Irritationsmoment kan vara förödande i en het eller seriös diskussion. Man stirrar på fläcken eller kanske tänker man lite extra på den omatchande tröjan. Här var det färskosten som spelade ett spratt:

"Svårt att ta dig på allvar när du har philladelphia i mungipan" - E Funseth

Dåligt självförtroende är aldrig bra, men vissa saker kan pigga upp även under dystra stunder:

"Vad ska jag göra då?" - Simon
"Shine bright like a diamond baby" - Emelie

Sparsamhet är något som ligger mig och Emelie nära om hjärtat. På både gott och ont. Jag skulle inte säga att vi är snåla, men vi försöker alltid att maximera vad vi kan få för våra pengar och inte leva spartanskt. Detta skulle jag vilja beskriva med några exempel:

Grekiska bussar som har några år på nacken luktar inte bara rosor och en överfull väska kan även chocka med sin otroliga volym och odör:

E. Funseth viskandes - "Det luktar lite turksvett här"

"Oj va mycket tvätt! Olustigt." - S Brobäck

Telefonen har ibland likheter med flickvännen i den domnande värmen och frånvaron av internet. Vår sparsamhet leder till att vi inte alltid får den lokala och kvalitativa smakupplevelse vi önskar:

"Siri är inte tillgänglig, nej det är inte Emelie eller" - S. Brobäck

"En riktigt polsk smakupplevelse"- S Brobäck

Efter den svettiga turen tog vi oss till ett mysigt lunchställe vid havet. Efter lite mat och dryck var vi nästan på banan igenom. Vi hade bestämt oss för att ta ett dopp i poolen och mycket badandes blev det. Överraskande nog bjöd Debbie på en apelsinjucie när vi befann oss i solstolen, vi tackade och tog skeptiskt emot den. Mycket att pyssla med såhär sista dagen och efter att vi packat klart väskorna så tog vi oss en nap. Klockan 21.30 vaknade vi igen lagom förvirrade och gjorde oss redo för lite middag.









Sista middagen blev på ett mysigt ställe längs med strandvägen. Det var nästintill fullt men vi lyckades få ett bord och beställde in varsina underbara rätter. Efter lite shopping påvägen hem så spenderade vi sen vår sista halvtimme på rummet. Stressigt packade vi ihop det sista innan vår skjuts knackade på dörren. Eftersom att de här två dygnen har blivit mer som ett dygn så kommer fortsättningen på vår resa i nästa inlägg!

Puss och kram! 
/Funis                                     

Poolstunder kan ibland vara de bästa. Dagen började med en riktigt sen uppstigning och en lång och mysig frukost efter gårdagens sena sänggående. Sakta drog vi oss ur vår lilla grop till rum och upp emot den lilla men mysiga poolen på detta pittoreska hotell. Hela förmiddagen tillbringades i princip vid poolen, men då i skuggan för att Emelies röda ton på kroppen inte skulle gå ännu mer åt tomathållet. Vi gjorde många kullerbyttor och dylika aktiviteter i poolen som svalkar perfekt i den otroligt hettan som slår emot oss varje dag. Kanske det som finns är att svalka sig i kombination med att lyssna på en riktigt bra ljudbok och ha djupa samtal med sin flickvän.

Efter detta var det dags för matlagning. Lunch skulle serveras och tillagningen gick relativt smidigt. De champinjoner som skulle ackompanjeras av löken och pastan hade legat i en plastpåse, visserligen öppen men med en aning av vitt ludd på sig. Jag skalade dem noggrant och dessa stektes utan smör (eftersom vi inte har något, vi tänker på figuren och smaklökarna och kör med färskost istället för grekiskt smör). Denna härliga kompott blev lite bränd men vad gjorde det. Till pastarätten hade vi en slak grönsallad och lite andra nyttigheter.

Maten var god men precis när Emelie tagit sin tredje tugga så ser jag en liten larv (för att förtydliga var den max 0,5 cm lång och grön, antagligen en liten växtlarv från salladen som kunde tvättats bättre) men Emelie blev helt tom i blicken när jag förvånat utbrast att jag hittat en insekt i maten. Tyst så slutade hon äta, förlorade prat och mat lusten. Jag inspekterade min mat och mina svampar noggrant (efter att ha hört om Karl Johan historien) men finner ingen annan larv och äter vidare. Snabbt slängde Emelie sin mat och tog lite pasta med salt på. "Gott", tänkte jag.

Sedan bar vår kos mot Fira där vi skulle spendera kvällen och vi hade fått råd (snarare blivit tvingade av husvärden Debbie) att se solnedgången i Imerovigli, en by strax norr om Fira med fantastisk vy. Det vi inte fick höra var att hela promenaden var en lång uppförsbacke. Att vi i våra eleganta kläder snabbt blev svettiga och fick återuppleva känslan från vulkanen dagen innan. Men efter den långa promenaden med fantastisk utsikt så kunde vi konstatera många saker.

- Att Imerovigli är den mysigaste byn på ön med en massa romantiska hotell med fantastisk utsikt som vi säkerligen inte hade råd att bo på men kanske kan det i framtiden.

- Att vi satt upp ett fint lås med våra namn på, på ett av stadens finaste staket med utsikt över hela Caldera (viken innanför Santorini).

- Att amerikanare är överallt på denna ö. I varje vrå, gatuhörn och trottoarkant.

Vi såg den fantastiska solnedgången med lugn bakgrundsmusik från ett närliggande lyxhotell och smaskade i oss våra persikor inköpta på "BIG discount". Mysigt tycker vi. Inga ord kan beskriva hur underbar känsla det är att se solen sjunka ner i havet, sakta men säkert. Middagen avnjöts på en närliggande restaurang med ytterligare fler amerikanare och en otroligt god fläskgyros.

Tillbakavägen till Fira gick snabbare nu när temperaturen och lutningen sjunkit. Emelie var stressad medan vi letade lite souvenirer i Fira vilket resulterade i att vi var vid bussen 20 min innan avfärd. Men vi kom iallafall hem i tid och somnade otroligt trötta. Puss!

/Bäckis

Tidigt ringde klockan på fredagen och efter alldeles för lite sömn öppnade vi våra nyvakna ögon. Simon var nästintill okontaktbar under den första vakna timmen, vilket är ovanligt för honom då det ofta är jag som är den morgontrötta av oss. Efter en snabb frukost gav vi oss iväg till busstationen och klev ombord på bussen där den rökandes chauffören gjorde sig redo för sin rutt till Fira.

Efter Debbies förklaring över hur lång tid det tar att komma till hamnen var vi aningens stressade när bussen stannade för att tanka och chauffören köpte sig något städningsredskap till sin fru. Tillsist rullade bussen igen och vi hittade enkelt fram till trapporna som skulle ta oss ner till den gamla hamnen. Nästa lilla problem var att det enligt vår källa skulle vara 300 trappsteg. Men det går ju fort tänker ni, absolut, men nu råkade trappstegen vara ca 1 meter långa så avståndet blev ännu längre. Sakta men säkert, dock en anings stressade, vandrade vi nedåt. Väl nere i hamnen satt vi oss vid mötesplatsen för vårat båtföretag och väntade. Även där min turistiga keps inhandlades som ni kommer se på bilder senare, håll ut.

Efter en halvtimmes väntande så fick vi kliva ombord på den stora segelbåten som till Simons stora besvikelse inte hade några segel och därför gick på motor. Första stoppet på vår båttur blev de varma källorna. Där uppmanades alla med hjärtfel, astma och liknande att stanna på båten, vilket jag självklart ignorerade; jag tänkte inte missa de varma källorna. Anledningen till båtpersonalens uppmaning var att man var tvungen att hoppa ner från båten och simma in ca 50 meter in i den lilla viken som var den varma källan. Någonstans i min fantasi hade jag tänkt mig en varm källa som en pool där det kommer varmt vatten underifrån, men icke. Den här källan var alltså i en vik där det sades vara 35 grader tillskillnad från temperaturen ute på det stora havet där vi fick börja simma. Kanske var de varm källorna inte så otroligt varma, men jag fascinerades över att vattnet i viken var nästintill helt oranget. Den slemmiga leran på botten skulle vara bra för huden så jag och Simon började smörja in oss snabbt så att leran skulle hinna verka. Efter något som kändes som 5 minuter tutade båten och vi tvingades simma tillbaka till båten för att åka vidare till vårat nästa stopp; vulkanen.

Framme vid vulkanen hade jag inte än hunnit byta från bikini men fick stressa iväg efter guiden, med andra ord tro inte att jag valde att klä mig i bikini för att vi skulle till en aktiv vulkan haha. Efter att vi betalat inträde på denna turistattraktion så började vandringen. Kanske hade vi inte valt att lämna båten om vi visste hur fruktansvärt mycket bergklättning det skulle bli. Konstigt nog hade båtpersonalen inte nu varnat folk med astma ect. trotts att den vandringen i den hettan var tusen gånger värre astma mässigt än att simma 50 meter.

Efter en timmes klättring uppåt i bergen som mycket liknande månlandskap, kom vi till toppen där vi fick se den enda aktiva kratern på ön. Vi fick testa att stick in handen under en sten och känna hur stekhett det var där under samt se hur det rykte från kratern, mycket exotiskt. Vår halv engagerade guide berättade kort om vulkanen och flörtade sen hejvilt med de grekiska tjejerna som var med på turen innan han skrek på gänget att det var dags att gå tillbaka till båten. Väl framme i hamnen var vi båda helt utmattade av värmen, den långa månvandringen på vulkanen samt av våra låga blodsocker. Vi tog en cablecar upp för berget och började sen leta efter en restaurang som skulle vara bra. Restaurangen var väldigt mysig och maten god, men jag och Simon kände oss minst sagt äckliga efter först ett bad i den orangea leran och sen en extremt svettig tur på vulkanen.

Under lunchen bestämde vi oss för att vi skulle åka iväg till Kamari direkt och hitta någon strand där. Vår planering över veckan gick först ut på att turen till Kamari skulle ske först imorgon, men pga en miss i vår planering så fick vi slänga om i schemat. Den lokala bussen tog oss snabbt till Kamari och redan efter 5 minuter kunde vi konstatera att vi gärna hade bott där istället för i Perissa. Vi letade oss ner till stranden och hittade en skuggplats under träden. Helt utmattade (och jag helt sönderbränd) la vi oss på handduken med den hårda ryggsäcken som kudde och somnade där tätt intill varandra precis som två äkta backpackers. Efter en timme vaknande jag till och insåg att Simon fortfarande sov. När vi båda vaknat kände vi oss lite utvilade och till bytte om till badkläder innan vi slängde oss i havet.

Efter en dusch på stranden letade vi upp en mysig restaurang precis på stranden där vi åt middag. Nästa händelse på dagen var något som jag längtat i år efter att få göra; se på utomhusbio. Tydligen skulle den i Kamari vara en av världens bästa och vi skulle snart förstå varför. Påväg till bion köpte vi med oss lite snacks och gick med tunga steg mot bion. Det hade varit en lång dag och jag som var lika röd som en kräfta kände mig väldigt påverkad av att huden brände och huvud dunkade. Likt i en bubbla, som att jag befann mig på månen vandrade jag framåt med Simons hand i min medan han konstaterade att jag inte riktigt var mig själv lik och att vi kunde åka hem om jag inte orkade. Envis som åsnorna i Fira vandrade jag vidare, för jag ville inte missa vad  vi skulle se. När vi anlände till bion förstod vi varför utomhusbion var så älskad. Runt om bion var det en mur som var täckt med palmer, blommor och små krukor. Stolarna var sköna och mysig musik spelades när vi kom in. Längst bak fanns även en bar där de sålde allt från nachos till popcorn till drinkar. Snart drog filmen igång, plötsligt var Simon och jag mer vakna än vi varit tidigare den dagen. Jag klev sakta ur min bubbla och började återgå till normal. Filmen fängslade oss som vanligt. Vad kan passa bättre liksom än att se den under bar himmel på Santorini. Självklart var filmen Mamma Mia.

Den kvällen upplevde vi vår livs läskigaste taxitur (Jenny och Monika; vill ni sluta läsa nu så får ni göra det, vet att ni blir oroliga). Tyvärr hade lokalbussarna slutat gå och taxi var den enda vägen hem. Taxichaffören körde gärna 70 km/h på 30-vägarna och 180 graders svängarna tog han på två hjul trotts det faktum att stupet ner var på fler hundra meter. Stoppskyltar eller smala vägar var inte heller något som hindrade vår chaufför från att trycka plattan i botten. Illamående, skräckslagna, men fullt levande klev vi ur taxin och kunde konstatera att vi var hemma på rekordsnabb tid. Trötta efter en händelserik dag somande vi gott.

Puss och kram!    

PS. Bilder från dagen kommer inom kort, håll utkik!
/Funis
 
   

Att sova ut kan vara det bästa som finns. Det tycker vi att man är värd på en semester även om vår husvärd Debbie har fått oss att bli aningens mer stressade över vad vi ska hinna göra här på ön. Efter en otroligt mysig förmiddag men med en motionellt instabil Emelie och lite planering så gav vi oss ned till vattnet där vi möttes av en grå dassig strand  bestående av lavasand som var stekande het. När man lade sig på handduken var det som att lägga sig i en ugn med både över- och undervärme. Snacka om stekhett. Temperaturen i vattnet var fantastisk och vi badade länge. Nu var instabiliteten bortblåst och solsemestern var ett faktum. Efter en snabb lunch på ett Italienskt ställe som var betydligt bättre än gårdagens middag så gick vi och handlade på Perissas största affär; Big Discount Coop Store. Namnet säger det mesta och talar även får vår gemensamma sparsamhet som nog kommer få ett eget inlägg. Sen släpades det frukost och middagar i påsar längs med den trafikerade huvudgatan utan trottoarer. Men det var det värt för att få "Big discount" var vi båda överens om.










En snabb dusch med lite för hög musik gjorde oss redo för kvällsaktiviteten: Oia!

Emelie tar över;
Nästintill säkert har du sett ett vykort från Grekland någon gång, står det bara "Grekland" så är vykortet nästan garanterat taget uppe i bergen i Oia. Sjävklart var även vi tvungna att följa alla turister som årligen vallfärdar till Santorini och Oia för att se solen falla. Bussresan dit var intressant med en konduktör som på den proppfulla bussen trängde sig fram för att låta alla köpa biljetter på bussen av honom. Samtidigt som han upprepande gånger skrev "Move back!" till några amerikanska tjejer som stod klämda mellan alla människor. Vi lyckades hursomhelst med bussbytet i Fira och tog oss upp till Oia. Bussresorna här i bergen är minst sagt intressanta. Om vi trodde att vi skulle dö uppe i de Naxianska bergen när vi åkte busss där så var det ingenting mot nu. Bergen här är 10 ggr högre och vägarna är väldigt krokiga, med andra ord ultimat för mig som lätt blir åksjuk.

Vi tog oss igenom Oias små söta gator och letade oss från turisterna. Vi valde att inte sätta oss på den högsta kullen där alla hängde och där man förmodligen "borde" vara. Istället gick vi ner en bit och hittade ett väldigt mysigt ställe där vi satt oss och beskådade solen som sakta sjönk samtidigt som ljuset över staden förändrades. Om kvällarna i Naxos hamn tätt intill min käre pojkvän var magiska, kan ni ju bara tänka er hur fantastiskt det här var. Vi satt båda länge efter att solen fallit ner och var helt tagna av den vackra utsikten och av varandra.
















Efter en till sväng runt staden för att fota i det fina ljuset begav vi oss till restaurangen som Simon kollat ut. Väldigt mysigt och mycket godare mat än vi fick i Perissa kvällen innan. Plötsligt tystande och slocknade allt. Strömavbrott. Tystnaden var total och het plötsligt lyste stjärnorna ovanför våra huvuden mycket starkare. Vi fick in vår mat ändå, tack vare gasspisarna och började hungrigt äta. Det blev en riktig candlelight dinner och ljuset kom tillbaka lagom till när vi skulle jogga till bussen. Vi hann precis med bland de sista bussarna som gick för dagen och kunde pusta ut när vi i mörkret nådde vårat hotell.




Puss och godnatt
/Funis och Bäckis