Tidigt ringde klockan på fredagen och efter alldeles för lite sömn öppnade vi våra nyvakna ögon. Simon var nästintill okontaktbar under den första vakna timmen, vilket är ovanligt för honom då det ofta är jag som är den morgontrötta av oss. Efter en snabb frukost gav vi oss iväg till busstationen och klev ombord på bussen där den rökandes chauffören gjorde sig redo för sin rutt till Fira.

Efter Debbies förklaring över hur lång tid det tar att komma till hamnen var vi aningens stressade när bussen stannade för att tanka och chauffören köpte sig något städningsredskap till sin fru. Tillsist rullade bussen igen och vi hittade enkelt fram till trapporna som skulle ta oss ner till den gamla hamnen. Nästa lilla problem var att det enligt vår källa skulle vara 300 trappsteg. Men det går ju fort tänker ni, absolut, men nu råkade trappstegen vara ca 1 meter långa så avståndet blev ännu längre. Sakta men säkert, dock en anings stressade, vandrade vi nedåt. Väl nere i hamnen satt vi oss vid mötesplatsen för vårat båtföretag och väntade. Även där min turistiga keps inhandlades som ni kommer se på bilder senare, håll ut.

Efter en halvtimmes väntande så fick vi kliva ombord på den stora segelbåten som till Simons stora besvikelse inte hade några segel och därför gick på motor. Första stoppet på vår båttur blev de varma källorna. Där uppmanades alla med hjärtfel, astma och liknande att stanna på båten, vilket jag självklart ignorerade; jag tänkte inte missa de varma källorna. Anledningen till båtpersonalens uppmaning var att man var tvungen att hoppa ner från båten och simma in ca 50 meter in i den lilla viken som var den varma källan. Någonstans i min fantasi hade jag tänkt mig en varm källa som en pool där det kommer varmt vatten underifrån, men icke. Den här källan var alltså i en vik där det sades vara 35 grader tillskillnad från temperaturen ute på det stora havet där vi fick börja simma. Kanske var de varm källorna inte så otroligt varma, men jag fascinerades över att vattnet i viken var nästintill helt oranget. Den slemmiga leran på botten skulle vara bra för huden så jag och Simon började smörja in oss snabbt så att leran skulle hinna verka. Efter något som kändes som 5 minuter tutade båten och vi tvingades simma tillbaka till båten för att åka vidare till vårat nästa stopp; vulkanen.

Framme vid vulkanen hade jag inte än hunnit byta från bikini men fick stressa iväg efter guiden, med andra ord tro inte att jag valde att klä mig i bikini för att vi skulle till en aktiv vulkan haha. Efter att vi betalat inträde på denna turistattraktion så började vandringen. Kanske hade vi inte valt att lämna båten om vi visste hur fruktansvärt mycket bergklättning det skulle bli. Konstigt nog hade båtpersonalen inte nu varnat folk med astma ect. trotts att den vandringen i den hettan var tusen gånger värre astma mässigt än att simma 50 meter.

Efter en timmes klättring uppåt i bergen som mycket liknande månlandskap, kom vi till toppen där vi fick se den enda aktiva kratern på ön. Vi fick testa att stick in handen under en sten och känna hur stekhett det var där under samt se hur det rykte från kratern, mycket exotiskt. Vår halv engagerade guide berättade kort om vulkanen och flörtade sen hejvilt med de grekiska tjejerna som var med på turen innan han skrek på gänget att det var dags att gå tillbaka till båten. Väl framme i hamnen var vi båda helt utmattade av värmen, den långa månvandringen på vulkanen samt av våra låga blodsocker. Vi tog en cablecar upp för berget och började sen leta efter en restaurang som skulle vara bra. Restaurangen var väldigt mysig och maten god, men jag och Simon kände oss minst sagt äckliga efter först ett bad i den orangea leran och sen en extremt svettig tur på vulkanen.

Under lunchen bestämde vi oss för att vi skulle åka iväg till Kamari direkt och hitta någon strand där. Vår planering över veckan gick först ut på att turen till Kamari skulle ske först imorgon, men pga en miss i vår planering så fick vi slänga om i schemat. Den lokala bussen tog oss snabbt till Kamari och redan efter 5 minuter kunde vi konstatera att vi gärna hade bott där istället för i Perissa. Vi letade oss ner till stranden och hittade en skuggplats under träden. Helt utmattade (och jag helt sönderbränd) la vi oss på handduken med den hårda ryggsäcken som kudde och somnade där tätt intill varandra precis som två äkta backpackers. Efter en timme vaknande jag till och insåg att Simon fortfarande sov. När vi båda vaknat kände vi oss lite utvilade och till bytte om till badkläder innan vi slängde oss i havet.

Efter en dusch på stranden letade vi upp en mysig restaurang precis på stranden där vi åt middag. Nästa händelse på dagen var något som jag längtat i år efter att få göra; se på utomhusbio. Tydligen skulle den i Kamari vara en av världens bästa och vi skulle snart förstå varför. Påväg till bion köpte vi med oss lite snacks och gick med tunga steg mot bion. Det hade varit en lång dag och jag som var lika röd som en kräfta kände mig väldigt påverkad av att huden brände och huvud dunkade. Likt i en bubbla, som att jag befann mig på månen vandrade jag framåt med Simons hand i min medan han konstaterade att jag inte riktigt var mig själv lik och att vi kunde åka hem om jag inte orkade. Envis som åsnorna i Fira vandrade jag vidare, för jag ville inte missa vad  vi skulle se. När vi anlände till bion förstod vi varför utomhusbion var så älskad. Runt om bion var det en mur som var täckt med palmer, blommor och små krukor. Stolarna var sköna och mysig musik spelades när vi kom in. Längst bak fanns även en bar där de sålde allt från nachos till popcorn till drinkar. Snart drog filmen igång, plötsligt var Simon och jag mer vakna än vi varit tidigare den dagen. Jag klev sakta ur min bubbla och började återgå till normal. Filmen fängslade oss som vanligt. Vad kan passa bättre liksom än att se den under bar himmel på Santorini. Självklart var filmen Mamma Mia.

Den kvällen upplevde vi vår livs läskigaste taxitur (Jenny och Monika; vill ni sluta läsa nu så får ni göra det, vet att ni blir oroliga). Tyvärr hade lokalbussarna slutat gå och taxi var den enda vägen hem. Taxichaffören körde gärna 70 km/h på 30-vägarna och 180 graders svängarna tog han på två hjul trotts det faktum att stupet ner var på fler hundra meter. Stoppskyltar eller smala vägar var inte heller något som hindrade vår chaufför från att trycka plattan i botten. Illamående, skräckslagna, men fullt levande klev vi ur taxin och kunde konstatera att vi var hemma på rekordsnabb tid. Trötta efter en händelserik dag somande vi gott.

Puss och kram!    

PS. Bilder från dagen kommer inom kort, håll utkik!
/Funis