Igår när vi vaknade upp var det vår sista dag och självklart utnyttjade vi den till fullo. Vid 11 tiden hoppade vi på bussen som tog oss tillbaka till Plaka Beach. Vi valde att hoppa över “the last part” den här gången. Istället slog vi oss ner vid solstolarna där vi avslutade vår stranddag förra gången . Vi beställde varsin cola som Simon modigt valde att dricka tillsammans med isen som han först nojjade en heldel över. Där satt vi båda på Simons solstol i skuggan under parasollet och pratade om livet. För att förstå vidare fram i historien så måste det nämnas att Simons antagningspoäng inför hösten var ett av ämnena som diskuterades.

Dagen gick snabbt. Många bad i havet där vi invigde våra badskor (som det sexiga paret vi är) samt snorklade omkring och tittade på de inte så exotiska fiskarna. Runt 16 tiden gick vi bortåt på vägen och slog oss ner på ett mexikanskt ställe där vi åt en sen lunch. Vi beställde in en kyckling quesedilla och en fizzeling fajita båda mycket goda. Inget ont om den grekiska maten, för vi gillar den båda, men efter många stabbiga grytor och långkok så var det mycket trevligt med ett litet avbrott. Till notan fick vi in en liten men fantastisk slush liknande jordgubbsshot. Servicen var grym och vi imponerades av att de gav oss en alkoholfri shot eftersom vi inte druckit alkohol till maten, medan andra fick en annan shot. Vi kan starkt rekommendera "Picasso" om någon av er skulle råka ha vägarna förbi Plaka B om ni råkar vara på Naxos. Stället var fantastiskt och både jag och Simon fascineras ständigt av att vi är så otroligt “här och nu”. Vi kan ibland sitta på toan och studera vilket kakel de använt, något som vi aldrig har tid för hemma.

Smidiga som vi är lyckades vi matcha in en buss som precis gick och tog oss hem. Överhettade som vi var efter bussresan tog vi oss ett bad i poolen innan vi duschade. Trotts det tajta tidsschemat (för att hinna se solen falla vid Apollon templet igen sådär sista kvällen) så kostade vi på oss en nap. Redan där började jag känna av mina humörsvängningar. Vår lilla nap blev kort och knappt hann vi somna innan det var dags göra oss i ordning för kvällen. Under tiden jag försökte somna kände jag klumpen i halsen utan att riktigt veta varför, tankarna bara snurrade. Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag redan där hade lågt blodsocker och var övertrött efter en heldag i stekande sol. I tystnad gjorde jag mig i ordning och sen gick vi iväg, inte heller då hade jag förstått att det var mitt blodsocker som kanske mest var boven i dramat. Efter en stunds promenad bad jag om ursäkt till Simon för mitt låga humör och han med sina söta hundvalps ögon undrade vad som var på tok. Jag ryckte på axlarna utan att svara. Stunden efter det satt han ord på sin teori över vad som tyngt mig. Kanske hade jag inte riktigt listat ut det själv innan, men när han sa det så brast det kan man säga. Men det är bra att gråta ut ibland säger dem.

Som ni kanske redan listat ut var det tankar om den kommande hösten som snurrat i mitt huvud hela eftermiddagen. Under vår tid här har vi båda njutit så av varje stund tillsammans, vi har verkligen insett hur bra vi mår när vi är med varandra och inte behöver tänka på massa annat. Under de stunder som vi är som mest “här och nu” försöker vi på något sätt spara känslan av total lycka och avkoppling.

Tillbaka till kvällen; Vi hann till solnedgången och såg när solen försvann ner bakom ett moln som låg vid horisonten precis. Där efter tog vi oss bort till en restaurang som Simon kollat upp. Han såg hur min underläpp sakta började darra när vi började läsa menyn. “Vill du att vi går någon annanstans?” “Men Emelie, jag vill ju att du ska må bra” Men där och då kände jag att det nog inte spelade så stor roll vart vi åt för allt kändes bara fel ändå. Vi slog oss ner tillsist och när min hemgjorda pasta med kyckling landade på bordet och jag började äta kände jag hur jag sakta vaknade till liv igen. Plötsligt kändes inte den dryga servitören särskillt dryg längre, snarare väldigt trevlig. Läppen hade slutat darra. Simon kunde konstatera att min mamma varnat honom för mig med lågt blodsocker samt att det var skönt att se mig glad igen.  








Påväg hem delade vi på en våffla som olyckligtvis blev en choklad bomb vilket såklart resulterade i att Simon tryckte hela och jag åt en liten kantbit haha. En dag i humörsvängningarnas tecken hade passerat. Men med en mycket lättare känsla i kroppen kunde jag somna tätt intill min kärlek med vetskapen om att vi iallafall alltid har varandra.