Apiranthos och Halki säger kanske inte så mycket för er, men för oss säger de otroligt mycket efter dagens upplevelser. Vi sov ut i morse och åt en långsam frukost innan vi efter 3 förklaringar av alla familjemedlemmar som jobbar på hotellet bestämde oss för hur dagen skulle läggas upp. Vi skulle alltså till de kända och ikoniska byarna uppe i de vidsträckta bergen på Naxos. Men resan dit var aningens komplex. Hitta nya busstationer i ett myller av människor, hitta rätt bussar, hitta ett sätt att inte bli åksjuk på de slingriga vägarna och hitta stället man skulle gå av på (min noja idag har Emelie täckt in i detta inlägg).





Men allt detta gick bra och vi anlände ungefär 14:00 till Halki som visade sig vara en by med ett torg som var mindre än en tennisplan och som hade en otroligt mysig atmosfär. Vi kunde verkligen förstå att byn är världskänd. Där hade vi ungefär 1:30 timmar innan resan bar iväg till by nummer två och det passade rätt lagom med en lunch som vi åt på Giannis Taverna mitt i byn som hade dålig service, kall och okej mat men en mysig uteservering. Jag beställde återigen in ett tungt långkok och kom på mig själv med att göra det när det var försent. För det som genomsyrade hela dagen var värmen och en korvgryta med paprika och bönor tillsammans med ris är inte det man kanske är mest sugen på; men visst ska man pröva de lokala specialiterna?



























Haltandes gick vi till bussen som tog oss till Apitanthos som är en aningens större by som ligger många slingriga vägar bort från Halki som var jobbiga att åka med gryta i magen. Det första vi slogs av var att allt stod still. Människorna, vinden, tiden. Vi såg knappt en människa trots de stora uteserveringarna och de turistiga gatorna. Vi nästlade oss bort i de mindre turistiga kvarteren som bestod av bostadshus och även där var det dött. Yra som höns gick vi i de smala labyrintena till gränder som alltid tog kringelikrokvägar upp och ner för byns sluttning. Ofta stannade jag och pustade flämtandes och vi kände oss sannerligen tyngda av värmen och förstod alla invånarna som höll sig inne. Det var otroligt meditativt att sitta och titta på samma vita vägg minut efter minut i värmen.


















































Problemet var att det bara gick en buss hem; fyra timmar senare. Så vi fick lydigt sitta och vänta i värmen och prata om livet ett bra tag innan vi kunde ge oss av från den skräckslagna labyrinten som ändå var så charmig. Man kan säga att vi verkligen har utforskat Apirathos till den grad att jag faktiskt är mätt på den byn på ett bra tag och vi rekommenderar att man max är där ca. 60 min och inte det fyrdubbla för att verkligen njuta.

Men en middag på vår balkong och en svalkande dusch gjorde susen. Och jag tror definitivt att vi haft en bättre midsommar än du som läser detta.









/Bäckis

(Mängden bilder är Emelies påhitt)