Blixtvisit på Naxos och skräckblandad förtjusning

00:29

Jobbigt att lämna en sån fin ö var min första tanke när vi idag vaknade på Koufunissi. Samtidigt så känns denna ö lite klaustrofobisk för oss storstadsbor när vi oftast är vana vid mer människor, ljud och ytor. Vi lämnade vårt rum 12:00 men den lilla snabbåten gick två och en halvtimme senare. Tyvärr behövdes inte den långa tiden till att ta sig till hamnen då den bara är två minuter bort så vi satte oss på ett halvdant café och åt en lätt lunch strax efter den mastiga frukosten som bestod av söta creps och juicer i mängder.

När vi satt där i hamnen såg vi många intressanta händelser. Det främsta var hur en stor privat yacht skulle lämna den lilla underbara ön. Även fast jag och Emelie inte är några sjövana individer så kunde vi snabbt konstatera att det var det taffligaste vi sätt. Ska en stor lyxyacht med stor besättning tappar tampar i vattnet, behöva en bogserbåt och hålla på att krocka med andra båtar? Knappast. Lite som att se slussen i Stockholm vid midsommar var det och samtidigt som detta hända hade flertalet andra båtar problem med förtöjning och att kasta loss.

Efter dessa underhållande scener gick vi till avgångshallen (som snarare bestod av ett litet stenhus) och väntade, väntade och väntade. Båten visade sig vara ungefär en timme försenad. Kanske inte så konstigt här i Grekland men under denna tid hann både Emelie bli illamående av sjösjuka och Simon kissnödig. Det första kan tyckas konstigt eftersom att bryggan var stilla som berget men efter att ha kollat på kanske Medelhavets guppigaste tvålkopp tyckte Emelie att det kändes som att hon själv gungade. Mycket spännande. Efter förfriskningarna till lunchen var min blåsa full och den illamåendes Emelie var högst tveksam på om jag skulle få springa iväg till den närliggande restaurangen där vi åt. Men efter mycket tjat sprang jag över hamnen till Koufunissis äckligaste toa och kan väll konstatera att jag inte gjorde den fräschare efter mitt försök med att stå och kissa stressad.

Till sist kom båten och vi gick på under otroligt hektiska omständigheter. Om Emelie inte varit illamående innan blev hon det av stressen nu. Vi sade att det var läskigt att gå av båten i ett tidigare inlägg men det var fanimej ännu läskigare att gå på. De olika matroserna skrek på en och drog i ens väskor medan jetmotorerna skrek av upphetsning. Så kändes även båtresan. Mycket hopp och stötar snarare en det vanliga gungandet som man är van vid.

Vi tog en paus på Naxos medan vår båt åkte vidare norr ut för att sedan komma tillbaka och hämta upp oss och det var på kärt återseende. På Naxos hann jag tömma min lilla blåsa ännu en gång och gå längs hamnen i desperat sökandes efter wifi vilket slutar med att vi står mitt på den stora paradgatan och ser ner i våra telefoner och blockerar hela byn som vill förbi. Smart.

Resten av båtturen gick bra trots skakandet och vi var snart på Santoriansk mark. En trevlig man hämtade upp oss och förklarade all grundläggande fakta om Santorini innan vi kom till hotellet. Det var många spektakulära vyer på vägen. Vid incheckningen träffade vi definitivt dagens mest intressanta person; Debbie. Denna kvinna är hotellchef och ville på ett vänligt sett förklara för oss vad vi skulle göra under vår vistelse, hur vi skulle göra det och när vi skulle göra det. Lite för pratglad och lite för bestämd. 80% uppmuntrande 20% bestämmande och skrämmande. Hon visste vad vi skulle göra under resan och hur regler på hotellet skulle följas (för Brobäck och Rasch kan man säga att hon var lite Maite).

Vi åt sedan middag på ett ställe med 5 av 5 på trippan men som hade Greklands märkligaste pizza och överkokt ris innan vi handlade på en liten och dyr affär för morgondagens frukost.