Inför vandringen hade vi packat ner badskor, vatten, färdkost med mera, som de otroligt rutinerade backpackers vi är. Men vad hjälpte det. Vi tog oss enkelt med hjälp av vår karta och viljestyrka upp i bergen. Stigen som på kartan var utmärkt "footpath" var en ofta mer eller mindre tveksam stig. Några coola killar som joggade förbi oss under gårdagen och flashade sina magrutor hade även dem bestämt sig för att göra samma utflykt som oss. På väg bort till bergen mötte vi dem första gången då gåendes i motsatt riktning. Andra gången vi såg dem var kanske 15 min senare när de cyklade om oss på den krokiga vägen, de hade alltså gått till byn för att hyra cyklar, fint. Tredje gången de passerade oss vara de återigen i motsatt riktning till oss då de cyklade tillbaka ner för berget, vilket vi senare förstod. Stigen nästintill upphörde vara en stig och blev mer hinderbana, något som man inte enkelt passerade på cykel. Under vår sakta marsch i hettan kunde vi tyst skratta för oss själva då vi nu hade tagit ledning i något som nästintill hade blivit en tävling. Hur skulle det nu gå för de stackars vältränade hunkarna?  

Snart var vi framme vid Pori bay och det var en fantastisk vy över den klart turkosa viken. Svetten rann när vi tog oss ner och ut på den udden där vi började leta efter grottor som enligt kartan skulle vara där. Där ute var det extrem kargt och klippkanterna var skräckinjagande medan det klara vattnet var väldigt inbjudande. Grottorna som vi var på jakt efter var sådana som liknar pooler som jag sett på bilder både på nätet och i min mormor album. De skulle finnas där på ön, men vart? Vi gick runt på udden på ett säkerhetsavstånd (såklart) och många skrik "Akta, inte så NÄRA" utbröts så fort vi någon av oss började närma sig kanten. Landskapet,  de vita spruckna stenarna, bristen på färger och känslan av att man är helt ensam gjorde att vår tur runt udden mer kändes som en månresa. 

Simon tar över;

Strax därefter såg vi de cyklandes killarna igen, nu strax intill ett stup ned mot havet vinglades på deras cyklar. Där fanns det inga spärrar eller säkerhetsavstånd må jag säga. Vi lade oss sedan trötta av värmen på Pori beach mysigt inklämt mellan andra turister och kunde konstatera hur fantastisk stranden var. Inga vågor, en fin sandbotten (då det är en bukt) och kristallklart vatten gjorde det fantastiskt. Vi låg och solade och badade kanske lite för länge (om man ser till vår huds skull). Vi åt en god lunch och vi drog oss tillbaka mot Hora (alltså öns huvudstad, inget annat...) och tog den långa vägen längs vattnet. Här hittade vi en massa mysiga små stenstränder och vikar men Emelie hade siktet inställt på en havspool, alltså en sluten vik i klippan där vatten strömmar in. Först hittade vi ingen liten pool men Emelies ansikte sken snabbt upp när vi i en liten nedsänkning hittade öns egna lilla havspool och otroligt snabbt bytte Emelie om trots hennes tidigare långsamma tempo på grund av värmen. Nu var det baddags!

På detta ställe fick vi se en massa fina fiskar och en massa fina svenskar som också hade flockats runt denna oas i värmen. Efter mycket snorkling och hopp så gick vi vidare från dagens andra fantastiska bad. Nu slog värmen till på riktigt och vi badade två gånger till på vägen hem och Emelie ville svalka huvudet flera gånger i havet (kanske lite pensionärsvarning). När vi till sist kom hem efter ca. 8 km i 35 gradig värme så hoppade vi in i en kall dusch och blötte ner hela rummet och tog en liten vila innan vi hängde upp de blöta badkläderna och de otroligt sura badskorna som aldrig torkar trots värmen. Sedan blev det en middag på en restaurang nära stranden och nu sitter vi nere på hotellets café, d.v.s. det enda stället med internet och myser. Puss!

/Funis och Bäckis