Efter denna dag känns Emelies överbett inte längre lika kraftigt. Idag var dagen som Emelie fick en av sina 18-års presenter, ridning på kullarna i Umbrien. Jag och min mamma har tidigare ridit på samma ställe för några år sedan när vi var här och när man upplevt en upplevelse innan så kan man ofta se den ur nya vinklar, som en film som man tittar på om och om igen. Vi åkte upp för en otroligt lång och brant grusbacke med vår klena franska bil för att komma till det avlägsna stallet där vi skulle sadla våra hästar och ge oss iväg upp på kullarna. Det ska även noteras att vägen till stallet fascinerade många i sällskapet då det stod prostituerade längs landsvägen mitt ute bland rågen och olivträden och detta har vi inte hittat någon förklaring till.

Det jag ville komma till var att jag under vår fantastiska ridtur såklart fokuserade på den otroliga och magnifika utsikten, de mysiga skogarna, min fantastiska och pigga häst Silver, min söta flickvän ridandes bakom mig, den perfekt tempererade vinden i mitt hår och ljudet av hovar som slår mot grus. Men det var en sak till.

Kvinnan som tog hand om oss och som har stallet heter Veronica. Veronica är en otroligt trevlig, hjälpsam och stadig kvinna i sina bästa dar och det var något med henne som fick mig att stanna upp. Veronica har förmodligen Italiens eller Europas största överbett med tänder som snarare går horisontellt framåt än vertikalt nedåt. Jag fick en helt annan syn på tänder och på vad ett överbett är. Så jag tackar Veronica för nya ridupplevelser och insikter.

Efter ridturen åkte vi hem och sov en liten stund (pensionärsvarning igen) och sedan kollade jag på fotbollsmatchen mot Italien i EM (roligt nog) och såg Sverige förlora (tråkigt nog). Allt detta medan Emelie hurtigt tränade i den prunkade trädgården. Sedan slappade vi en stund vid poolen innan jag fick mig en glimt av Antarktis. Varmvattensystemet hade för tillfället kollapsat och där stod jag i duschen och skrek som en stucken gris när håret skulle schamponeras.


Dagen avslutades med en fantastisk middag i vår närmsta by Mantignana. Byn som förövrigt är den mest charmiga och gulligaste byn jag varit i serverade stolt hela min släkt fantastisk Umbrisk mat. Servitrisen som var den samma som när vi besökte resturangen under min förra resa var supergullig och inredningen (arkitektskadad) var fantastisk. Byn som var otroligt välpolerad lystes upp under kvällen och det blev en mysig och romantisk vandring genom kvällsmörkret. Puss!













/Bäckis (medförfattare E. Funseth)