Väntan var äntligen över. Resan från Bruksvägen till Casali del Toppello gick smidigt trots mycket svettningar på planet och efter en lång resa på de krokiga vägarna somnade vi till sist i våra sängar i den gulliga lägenheten 300 meter över havet. Efter resan genom Italien med ett stopp på en mycket charmig bensinmack och lite problem med obekväma säten och sammanhållningen i bilkaravanen så vaknade vi upp till ett molnigt landskap.

Dagen började med en sockerkick. Fyfan vilken kick vi fick och sprang efter lite nutella och sockerkaka till bilen som tog oss till Perugia som är provinsens huvudstad. Emelie satt med stora ögon på bergsbanan som tog oss upp för kullarna till den centrala delen av staden och tyckte det var som Gröna Lund. Väl uppe möttes vi av ett virrvarr av små gränder och en idyllisk miljö som fick mig att flera gånger säga "det här är ju i som en film". Medan jag och Emelie sprang runt i den kuperade staden satt resten av släkten satt och smörjde kråset på en restaurang på det stora torget. Och jävlar vad tur det var för när vi anslutit till släkten och tog en till sväng i staden så började det regna. Verkligen. Så springandes i panik längs gatorna kom vi tillbaka till bergbanestationen. Alla var blöta och aningens skrämda. Det enda jag och Emelie tänkte på var mat. Vi skulle ju ha ätit men regnet tog maten i från oss.















På hemvägen åkte vi via den lokala mataffären och sprang hysteriskt in 14 personer och köpte mat. Inte minst jag och Emelie som inte fått i oss något sen morgonens kick som nu var mer av en svacka. När vi kommit hem så skulle pasta med pesto lagas men spisjäveln som var driven av gas ville inte fungera och desperat sprang vi mellan gårdens hus efter hjälp. Till slut fick vi hjälp och dagen var räddad. Jag är farlig när jag är hungrig, min flickvän lika så.





Kvällen avslutades med lite sol och lite badandes i regnet och slutligen en god middag. Puss!

/ Bäckis (medförfattare; E. Funseth)